START    OM HUNDEX    KURSUTBUD    ENSKILD TRÄNING    HUNDTIPS    GÄSTBOK    KONTAKT    HITTA OSS

Hundtips

Diverse tips av kollegor från IMMI Branschorganisation

Aggression

Valpköparens ansvar

Bitska valpar

Skotträdsla

Ensamträning

Fästingar

Osäker på människor

Jagar utan lov

Inkallning

Skällande

Kontaktträning

Köpa hund/välja ras

Vaktar saker

Ledarskap

Rumsrenhet

Hundmöten

Problem mellan hundar

Drar i kopplet

Valpträning

Aktivering

Hundmat

Vård och hantering

Aggression

En av de
allra vanligaste orsakerna till att man söker professionell hjälp med sin hund är att den har visat någon form av aggression. Detta är också ett vanligt skäl till att yngre, fullt friska hundar avlivas. Aggression är ett starkt laddat begrepp för de flesta människor, och är det sedan en hund som står för den, ja då är det inte många av oss som förblir oberörda.

Luddigt begrepp
För en hundkonsult är begreppet aggression alldeles otillräckligt. Som hundpsykolog arbetar man oftast mycket lite med symptomen, utan fokuserar på orsakerna till problemet. Det vanligaste är att hundägarens problem är ett helt annat än hundens. Om hunden gör utfall emot andra hundar kan hundägarens problem vara rädslan att hunden ska skada någon, att hunden är för stark, andra människors reaktioner t ex. Medan hundens problem kanske är att den vill leka, skrämmas, få uppmärksamhet eller helt enkelt få något att hända. Således blir det en mängd ytterligare komponenter som måste vägas in, innan man gör en bedömning och sätter in en åtgärd.

Graden av aggression
Först vill man veta hur stark aggressionen är. Skalan går ju från en hotfull blick, via en mängd graderingar och kombinationer, till hugg helt utan bithämningar. Det är också av intresse om hunden kan distraheras, och i så fall med vad. Sedan behöver man veta vad som utlöser aggressionen, dvs när hunden blir arg, vad som ökar aggressionen och vad som minskar den. (vid hundilska brukar t ex avståndet till den andra hunden ha stor inverkan).

Övriga signaler
Sedan är det dags att fundera lite på hundens övriga signaler. Verkar den vara osäker, eller självsäker ? Om den verkar rädd, är det då för något yttre hot, eller kan det vara rädsla för bestraffning eller annat obehag?

Bakomliggande stress
Eventuella stressfaktorer måste också vägas in. Förhöjd stressnivå, oavsett orsak, kan få hunden att överreagera. Därför är det viktigt att göra en s.k. stressanalys. Man behöver ta reda på om hunden kan tänkas vara över- eller understimulerad, lider av smärta, sjukdom, lågt självförtroende, nedsatt funktion i hörsel-, syn- eller luktorgan, om kosten är väl sammansatt och avpassad, om det finns orsak att misstänka att hunden tidigare utsatts för chock osv. En stressanalys kollar upp väldigt många tänkbara orsaker till stress, och därmed ökad aggressionsrisk.

Relationen Hund-Förare
Relationen är en annan viktig pusselbit. Är hunden osäker, trygg eller kanske beskyddande gentemot sin ägare? Hur hanterar ägaren hundens aggressivitet? Skulle ägaren också vara arg i just den här situationen, kan hunden lätt feltolka det hela och tro att de samarbetar emot ett yttre hot, och bli ännu tuffare i tron att den har stöd av sin ägare. Alternativt kanske den tror att ägaren själv är rädd och behöver försvaras ! Personligen tror jag också att våld föder våld och att aggression leder till nya konflikter. En hund som fostras med hjälp av aggression (dvs man blir arg och bestraffar den när den gör fel) blir sannolikt mer benägen att försöka lösa sina problem, =tillfredsställa sina egna behov (av mat, närhet, vila, revir och andra resurser) med aggression.

Morrande
En av hundens mest missförstådda signaler är morrningen. Många tycks tro att en morrning alltid förebådar utfall och bett, fast det snarare är tvärtom. Med en morrning kan hunden meddela att den känner sig hotad eller trängd. Om morrningen respekteras (genom att man ökar avståndet till hunden) slappnar hunden av och ingenting mera händer. Bestraffar man däremot hunden när den morrar, får den sina aningar bekräftade - det var ju verkligen fara å färde. Om en morrning respekteras är det ytterst sällan som aggressionen trappas upp. Om man tillrättavisar hunden och därigenom lär den att det är förbjudet att morra, fråntar man hunden möjlighet att på ett fredligt sätt be om lite större avstånd. När den hunden når sin toleransgräns, hoppar den troligen över artigheterna och går till angrepp på en gång.

Hotfullt kroppspråk
Om hunden som morrar visar tydliga hotsignaler (framåtlutad med lyftat huvud, hög stel svans, spänd kroppshållning och hård blick) vilket är betydligt mer sällan, är det större risk för vidare aggression. I det fallet har hunden för avsikt att utmana. Även här är det mindre lyckat att bestraffa - hunden utmanar ju till kamp och får en. Således har den uppnått sitt syfte och kommer sannolikt att göra om samma sak nästa gång den tycker att något är värt att ta strid för.

Inte "obotligt"
Aggression är en avståndsökande signal, inte ett tillstånd. Ingenting talar för att en hund som visat aggression är bortom bot. Tvärtom, vi ser ständigt fantastiska resultat just hos sådana hundar. För när man väl har hittat anledningen till hundens retlighet, så har man redan påbörjat förändringen av hundens beteende. Skulle DU vilja ha hjälp med att analysera och/eller förändra DIN hunds beteende ? Kontakta närmaste IMMI-anslutna konsult. Tillsammans kan ni förändra tillvaron för både hunden och omgivningen. Det är inte utan ansträngning för Dig. Många gånger kan det behövas ett stort och helhjärtat engagemang från hela familjen, den närmaste tiden. Men det är väl Din fyrbenta kamrat värd?

Kristina Mårtensson

Aktivering

Här följer ett par artiklar på temat - en första om tricks som också behandlar grunderna i positiv träning och en som handlar om olika typer av aktivering för unga hundar.

Att lära in tricks - Förord
Den här artikeln är först och främst till för hundägare som vill lära sina hundar att utföra trick och konster. En sak som Du bör ha i åtanke är att det finns precis lika många olika sätt att träna hundar på som det finns hundägare, och det är bara bra, för hundar är individer, och de kan inte tränas på ett och samma sätt. Dessutom är jag som IMMI-instruktör en stor anhängare av mjuka träningsmetoder, och jag tror att det är oerhört viktigt att både hund och hundägare har kul under träningen om den ska ge ett lyckat resultat. Nedanstående råd fokuserar i huvudsak på att träna din hund att utföra konster och trick mest på skoj, men du kan i princip använda dessa råd även vid träning av vanlig lydnad.

Filosofi
Hundar lär sig oerhört snabbt med rätt motivering, d.v.s. om de verkligen vill lära sig. För att lära din hund att utföra konster, är det en fördel att välja en konst som du åtminstone tror att din hund kommer att tycka om att utföra. Om din hund aldrig har apporterat tidigare så bör du inte börja med att lära honom att hämta saker, då bör du börja med någonting enklare som t.ex. "vinka".

Att lära in tricks
För att kunna lära in den önskvärda konsten, måste hunden få veta när han gör rätt. Om du t.ex. tar en godisbit och håller den i handen och säger "vinka" så kommer de flesta hundar att först försöka ta godisbiten, men när detta inte fungerar så sätter de upp tassen på handen som man håller godiset i, men det vore orättvist mot hunden att förvänta sig att han skulle vinka, om du inte klart och tydligt lär honom att det är det du vill. För att lära hunden detta, ska du belöna hunden i exakt det ögonblick som han påbörjar utförandet av det du vill. För exempel, när hunden påbörjar lyftandet av sin tass upp mot din hand så belönar du med "BRA!". Om hunden då sätter ner tassen så ger du bara kommandot "vinka" igen. Och återigen så belönar du hunden så fort den påbörjar lyftandet av sin tass upp mot din hand. När hunden sedan så fort du säger "vinka" lägger sin tass på din hand så väntar du med att belöna honom tills han har lyft tassen två-tre gånger mot din hand, o.s.v. Med det här sättet att träna så kommer hunden sakta men säkert underfund med vad det är du vill att den ska göra.

Belöning
Använd en belöning som du vet att din hund uppskattar. De flesta hundar älskar godis, men det finns hundar som hellre uppskattar att få leka med sin favotitleksak eller liknande en stund som belöning. Oavsett vilket av dessa du väljer, ska du alltid använda rösten som belöning: använd den gladaste och trevligaste ton du bara kan när du talar om att din hund är "bra" eller "duktig". På det sättet slipper du använda godis/leksak varje gång du tränar.
Det billigaste godiset är det du gör själv. Koka nötlever c:a 1 kg med två vitlöksklyftor i c:a 1 timme. Levern ska vara genomkokt. Sedan låter du levern svalna en liten stund så att det går att ta i den. Skär sedan levern i små tärningar, så smått som möjligt (3-5mm). Därefter torkar du dem i ugnen på 80 grader i två till tre timmar. Låt gärna ugnsluckan stå lite på glänt och vänd runt bitarna emellanåt. Leverbitarna skall bli torra på ytan, för att vara behagligare att ta i, men de ska inte stå inne så länge att de blir torra rakt igenom. Detta är ett godis som är enkelt att göra och som blir betydligt mycket billigare än att köpa hundgodis i hundaffären, dessutom brukar de flesta hundar älska det.

Säg inte Nej
När det gäller att lära in just konster och trick bör man i största möjliga mån låta bli att använda "NEJ" när hunden gör fel, eftersom det kan ta bort hundens lust ur träningen, vilket i sin tur innebär att resultatet uteblir. Dessutom är det ju meningen att träningen ska vara rolig för både dig och hunden och jag tror inte att vare sig du eller hunden uppfattar det som särskilt lustfyllt att du skriker "NEJ" hela tiden. Naturligtvis finns det ingen regel utan undantag; om hunden t.ex. börjar jaga en katt, eller en hare eller liknande, säger du naturligtvis "NEJ" till honom och hämtar tillbaka honom.

Dela upp tricken vid behov
Om du har valt en relativt svårt trick, som t.ex. att lära din hund att lägga sina egna leksaker i en leksakskorg eller liknande måste du dela upp tricket i flera småsteg som du lär in ett efter ett för att sedan försöka kombinera ihop till ett färdigt trick. Om du t.ex. skulle vilja lära in ovanstående trick, måste du först lära hunden att bära sin leksak, sedan att lägga leksaken i korgen, sedan att hitta sin leksak och lägga den i korgen, först därefter kan man prova med fler leksaker. Det är oerhört viktigt att hunden kan första steget till 100% innan man börjar lära in steg 2 o.s.v. Det är även viktigt att själv förstå när ett trick blir så svårt att man måste dela upp inlärningen i flera steg. Ju fler steg man kan dela upp tricket i ju enklare blir det för hunden att lära sig tricket. Tänk även på att det är bättre att gå sakta framåt i träningen än att man forcerar för fort, vilket gör att man många gånger blir tvingad att börja om från början.

Förberedelser
Bestäm dig för det trick du vill lära hunden. Börja med ett relativt enkelt trick som t.ex. "dansa", "vacker tass", "vinka", "tvätta nosen" och gå vidare mot lite svårare trick när din hund har lärt sig några enkla. Tänk på att i början bara träna ett trick åt gången och börja med nästa trick först när hunden kan det första tricket till 100%. När din hund sedan är van att lära sig nya trick kan man träna fler trick samtidigt.

När du väl har valt det trick du vill lära din hund måste du välja ett kommando för tricket, det kan vara precis vad som helst, men bör inte vara för likt något annat kommando som du redan använder. Min personliga åsikt är att använda så korta kommandon som möjligt, för att senare lägga in det korta kommandot i en längre mening (ex: om jag vill lära hunden att hämta en boll som jag har lagt ut så använder jag kommandot "boll" för att senare kunna använda ordet i meningen "Ella, kan du gå och hämta husses boll" eller "vinka" som jag sedan lägger in i meningen "Ella, kan du vinka till publiken").

Vill Du veta mer?
När du väl har bestämt Dig för att börja aktivera Din hund kan det vara bra att gå en kurs i aktivering hos någon IMMI instruktör. Det kan även vara bra att skaffa en bok som handlar om aktivering, tex. "Min bästa vän" av Marie Hansson.

Rolf Blom

Även lydnadsträning är aktivering, men cirkuskonster är roligast?
Det viktigaste när vi pratar om att hunden behöver aktivitet är dels att ge rätt aktivering och dels att ge detta i lagom doser - många är överambitiösa och ger inte sin hund lugna dagar. Det är bättre med större aktiveringspass, t ex svårare och längre pass någon gång per vecka än att hela tiden jaga upp hunden med små övningar. Några minuter per dag kan man dock gärna ägna åt kortare aktivering såsom lite lydnadsträning och någon liten övning på hemmaplan som att söka godis eller utföra ett trick i köket.

Rätt aktivering är att ta hänsyn till Din hunds ras och individuella läggning. En terrier kan vara överlycklig över att få söka rätt på saker gömda i hålor eller under mossan. En cocker spaniel att få spåra etc... För att utveckla sin hund är det bra att satsa på något som passar just den , exv vallning för en vallhund, sökarbete för en brukshund t ex. En lättuppjagad individ kanske inte passar för agility medan en snabb och smidig, men samtidigt lätt nervarvad individ mår jättebra av detta.

Det finns massor av enklare aktivering Du kan träna inne som ute. Här följer några exempel:

Lydnad: De flesta lydnadsmoment är utmärkt aktivering och är bra att finslipa i lugn miljö, dvs hemma i köket. Även valpar kan lydnadstränas om man gör det i korta pass och leker fram resultaten. Inga krav! En valp förbrukar mycket energi bara på att bara utforska och lära sig vår vardag, så den behöver mycket mindre aktivering än en 2-åring t ex.

Träna gärna t ex fotpositionen - Locka exv med en godis din hund till sidan. Kan den "sitt" så följer detta innan belöningen kommer. Belöna i nästa steg att Den sitter och deesutom tittar upp mot Dig vid Din sida. Locka hunden att följa med något steg framåt när de första momenten går bra och hjälp hunden förstå att den återigen ska sätta sig vid din sida för att få belöningen. Sådana här små lydnadsövningar är utmärkt för att träna hunden att det är mysigt att vara vid Din sida och ha kontakt! Och det ger en bra början till mer krävande lydnadsträning för mognare hundar. Träna också sitt/ligg/stå - i början lockas hunden (gärna med godis) till en position i taget och så småningom kan Du med dina gester eller nu intränade kommandon träna att byta position flera gånger innan belöningen kommer. Sedan kan Du träna på avstånd - hunden ska klara det när Du är 1 steg och sedan 2 stegifrån. Träna också gärna sitt kvar som rolig aktivering. Skapa förväntan i detta moment genom att lära Din hund sitta en kort stund medan Du gömmer en godis om hörnet - träna successivt längre kvarsittanden där Du gömmer leksak eller flera godbitar som hunden får gå runt och leta. Detta är en utmärkt kombination av aktivering, lydnad och koncentrationsövning! Observera att Du måste gå mycket tålmodigt fram med sitt kvar-övningar för en valp - bara några sekunder i början. Reser sig hunden har Du gått för fort fram. Öka tiden och lämnandet successivt i små steg.

Cirkuskonster: Cirkuskonster är alltid roligt att lära sin hund. Det gör också att du tränas att komma på vilka steg Du ska använda för att successivt lära din hund t ex lyfta tassen och vinka, buga för publiken eller något annat. Här kan Du hitta på nya saker hela livet! Vanligt är att lära sin hund jaga sin svans. Locka den då runt genom att hålla en godis vid svansen som Du för runt och belöna efter ett varv i början och efter ett tag eftre två och fler fler varv. Inför kommando som "dansa" när Du vet att Du kan få fram beteendet. Efter ett tag behöver Du inte locka utan bara säga kommandot så snurrar hunden. Lär Din hund räcka vacker tass och sitta vackert (för en godbit uppåt när den sitter så måste den resa sig bakåt för att nå den) - låt hunden sitta i "vackertpositionen" lite längre för varje gång. Lär hunden rulla runt - (när den ligger på sidan kan Du få hunden runt genom att föra en godbit från bröstkorgen bakåt över ryggen - experimentera!). Få hunden att ligga still när den ändå är i ryggläge och inför kommando som "spela död" etc.

Apportering: Du kan också lära Din hund nyttiga saker som att "städa" - dvs plocka upp leksaker eller andra prylar från golvet och lägga i lämplig bunke/låda/papperskorg. Det här börjar med apporteringsträning, dvs att hunden hämtar och lämnar föremål, följt av att lära hunden lämna/lossa i en papperskorg i stället för i handen. Apportering är bra aktivering, Du kan få Din hund att hjälpa Dig plocka upp saker Du tappar hemma, och bra att ha om Du vill träna spår. Apportering: För att överhuvudtaget kunna träna apportering krävs föremålsintresse. Detta kan Du träna genom att först belöna intresse för, sedan nosa på, nafsa i , bita i, lyfta, bära etc - dvs successivt ökande kontakt med föremålet. Apportering kan enklast delas upp i följande steg: Gripa/ta, hålla/bära, lossa. Varje del kan tränas var för sig och i början är det bra att träna in kommandon för varje steg för att underlätta för hunden när alla delarna ska sättas ihopTa+Håll+Loss=Apport. Så småningom använder Du alltså bara ett ord, t ex hämta/apport.

Steg 1: Ta - Belöna föremålskontakt: Gripande, lyftande, bärande. Varje del i små steg. Ofta är det lättare att gripa ett föremål som är roligt och lite mjukt - boll, tygtrasa, pinne - än otäcka kalla metallsaker eller hårda plastsaker. Se till att Du börjar med något "greppvänligt". Men inte roligt så att Din hund bara vill "döda" bytet och kampa…Stimulera gripandet genom att nojsa med hunden och hålla föremålet framför nosen - belöna minsta kontakt i början. Sedan kräver Du lite mer - t ex att munnen öppnas - för att det ska bli ett uppmuntrande "Bra" och en godis. Så fort hunden griper blir det ett jätteglatt "Bra" från Dig och riklig belöning. Ta en paus och tjata inte för mycket - då tappar hunden intresset. När hunden börjat förstå att den ska gripa för att få belöning, ja då säger Du "ta" när Du sträcker fram ett föremål, börjar sedan träna med olika föremål och börjar träna på avstånd - lägg föremålet på golvet i stället för att ha det i handen etc. Undvik att kasta iväg föremål för att hunden ska gripa - det blir lätt upphetsning och det brukar ta längre tid att sedan träna in att lämna ifrån sig… Tränar Du helt nära Din hund kan Du försöka få tillbaka föremålet i handen direkt genom att snabbt ta fram godisen…Då är Du på väg att få in "Loss" - se nedan.

Steg 2. Hålla: När hunden börjat gripa så belönar Du efter allt längre tids hållande ( 0,5 sek, 1 sek, 2 sek, 5 sek, 10 sek…). Börjar hunden spotta ut eller tugga - då har Du gått för fort fram. Lägg in kommando "Håll"och få hunden efter en tids träning att kunna ta, hålla och gå mot Dig när Du flyttar Dig så att hållandet även kan ske i rörelse.

Steg 3. Loss: Egentligen så har väl hunden redan lärt sig detta automatiskt eftersom Ditt "bra" blir en signal att spotta ut för att få godis? Men det är bra att lära hunden ett särskilt kommando för detta så det blir tydligt när den ska lossa greppet. Särskilt bra att kunna vid "städträningen" där Du får hunden att släppa föremålet i t ex en korg när Du har handen i korgen och säger "loss". För att få hunden att lossa så för Du en godbit mot nosen och har andra handen under föremålet/munnen och gör ett "byte". Ofta släpper hunden direkt, annars får Du prova med godare godis! För in ordet "loss" så fort Du ser att Du får hunden att släppa när Din hand närmar sig och sluta snarst locka med godis! Träna sedan så att hunden bara får belöning/godis om den håller ända tills Du säger loss. Släpper den för tidigt gör Du om. Då lär hunden sig vänta på dina kommandon. När hunden kan ta/hålla/lossa - då tränar Du på avstånd så att hunden får gå ut och hämta något och komma tillbaka med det till dig. Så småningom kan Du ersätta kedjan "Ta/håll/loss" med exv "Apport" som ett samlingskommando.

Sara Grönlund

Bitska valpar

Här följer några olika instruktörers råd...

Den hoppande "galningen"...
Det är inte så att valpen går in för att krångla, vara dum eller skrämmas, den jobbar bara för att få uppmärksamhet. Så det allra bästa är om man kan nonchalera och vända sig bort eller gå därifrån, och då kan man senare, när den har gett upp och gått undan, locka på den, och hitta på något roligt. Nu förstår jag att det inte alltid är så lätt med en hoppande "krokodil" runt benen, men försök att erbjuda något annat att göra, t ex en tom mjölkförpackning med lite godis i, som valpen får slita sönder, eller en gammal bomullssocka med en boll i som den kan få dra i el dyl. Om den biter och drar i kopplet när ni går ut, så stanna inte och dividera om detta, utan erbjud något annat att bära/bita i, t ex en gammal handske.

Parallellt ska ni träna in vad ett förbudsord, t ex "nej", betyder, för det är ju inte ett ord som hunden förstår utan att vi visar den. Gör t ex så att ni lägger ut något för hunden lockande, och så fort den vänder nosen mot det säger ni "nej" med bestämd röst och hindrar den att nå fram, antingen med handen eller genom att hålla emot i kopplet, och så lockar ni den därifrån genom att erbjuda något som är minst lika gott eller roligt, helst bättre. Lär er att se på hunden när den just börjar fundera på att utföra något, och redan där lägga in ordet "Nej" och locka bort honom, för har den redan nått fram ger träningen inte samma fina resultat. Genom att träna förbudsordet på så många olika saker eller situationer och i olika miljöer som möjligt, så lär man in att det lönar sig att lyssna till det där lätet "nej". Om ni vet när problem med hopp och bitande kommer att dyka upp, så kan ni förebygga lite genom attdå låta honom träna sitt/ligg kvar eller låta honom leta godis eller leksak, så får han använda sin energi till något nyttigare.

Anna-Lena Arvidsson

Går valpbitningen över? Kan man få hunden "bitsäker"?
Valpar har alla en period av bitande och nafsande - mer eller mindre. Under tiden fram till ca 6 mån får man räkna med TÅLMODIG inlärning av vad som är tillåtet och inte. Med tålmodig menar jag ett lugnt inlärande genom övningar som "Nej - bryt - ta kontakt - alternativt beteende". T ex att man tränar in detta "Nej" så här: man lägger en godis inom räckhåll, t ex på egna knät om man sitter ned. Försöker valpen ta godbiten så lägger man raskt handen över och säger lugnt och bestämt "Nej!". När valpen gett upp sina försök att ta och man lyckas få lite kontakt - helst ett ögonkast - så säger man "varsågod". Den här "Nej-varsågod"-övningen tränar man även med leksaker och skor/strumpor mm (kontakt kan då leda till en godis i stället för att hunden på varsågod får ta strumpan...). Meningen är att hunden dels lär sig att Nej betyder bryt/ta kontakt, dels att inte kasta sig över saker utan lov. När man tränat in detta så blir det mycket lättare att bryta bitande. Bra är också att ge hunden egna bitleksaker (ben t ex) så att bitlusten riktas åt rätt håll.

Eftersom många valpar blir stressade av människor och vill nafsa i byxben etc och locka till kamp, så är det viktigt att träna passivitet. Sitt och belöna hundens lugn på någon bänk där folk går förbi. Var själv väldigt lugn när Ni är ute och promenerar, vid möten med människor anstränger Du dig att visa att Du är helt oberörd, och förekommer eventuella utfall. Säg bra och ge ibland hunden en godbit medan den är lugn. Gå lugnt och ganska raskt förbi människor utan att ta notis om dem och ha då din hund nära Dig så att Du gör det svårare för den att hitta på annat än att hänga med. Strunta i hunden om det blir utfall (Du kan säga Nej lugnt och bestämt, men det är ingen idé om hunden gått upp i varv - då hör den inte) och skrik absolut inte eller bli arg - det spär bara på stressen. Blir det mycket nafsande efter folk och utfall får Du försöka öka avståndet till mötande så att det går bättre nästa gång. Möten som går bra kan belönas då och då - inte efteråt utan vid själva passerandet för att vid behov visa att möten betyder godis, inte kamp.

Ignorera en valp som härjar - den vill ha uppmärksamhet. Ge den inte chans att styra! Jag skulle sätta en sele i stället för halsband på en besvärlig hund som får "bitryck" och därmed ha större möjligheter att ta tag i selen över ryggen, kanske ställa mig över hunden och helt passivt utan att säga något helt enkelt vänta ut att hunden blir lugn. Då kan man belöna genom att säga "Bra, lugn" - och gå vidare som belöning. Låt den aldrig stressa upp Dig!

Ta detta exempel: På en schäfer som hade väldigt mycket bitande för sig så provocerade jag fram att han ville bita i armen genom att busa lite - det behövdes inte mycket -, sa då Nej (- som han lärt sig) vid minsta bittendens och tittade honom lugnt i ögonen. Försökte han i alla fall, så la jag armarna i kors över bröstet och vände mig bort. Avbröt han blev det i början direkt belöning - oftast en godis. Han hoppade och var allmänt besvärlig ganska ofta, men han gav upp efter en liten stund om han inte lyckades provocera mig. När han var lugn fick han godbit (efter längre och längre stund av lugn) och ibland så gjorde vi då någon liten rolig övning (som att bära stor pinne) när han skötte sig fint. Så gick vi på promenad: Efter några meter så viftade jag med armen igen och bjöd in till bitande. Jodå...han var med på noterna och försökte givetvis. Så höll vi på och ganska snart (efter några dagar med denna övning på ca 10 min) så fanns bara små tendenser kvar att bita. Och ville han försöka så förstod han direkt på ett Nej att det lönade sig att avstå. Det var ju roligare och så slapp han en bestämd ledare som lite obehagligt tittade honom i ögonen. Med positiv träning så blir hunden nära nog bitsäker - den har gjort ett fritt val, vilket är en helt annan sak än att hota den till lydnad. Med skrämselträning är hunden inte stabil utan kan plötsligt få återfall. Sedan kan en hund alltid försvara sig i ett trängt läge, men det är en annan sak.

Det kan låta enkelt att bara ignorera och få hunden att förstå att den vinner på att inte nafsa eller göra utfall, men det är ofta svårt att hålla sig lugn då man blir desperat när ens egen älskade valp eller unghund beter sig så jobbigt. Med lite guidning får Du mer självförtroende att hålla Dig lugn och vara konsekvent. Det är alltså ofta lättare att träna bort oönskade beteenden som bitande eller utfall med hjälp av instruktör som både guidar och lugnar situationen.

Sara Grönlund

Särskilt valpar biter av stress
En valp kan ha svårt att koncentrera sig någon längre stund och man bör vara uppmärksam på att signaler som bitande och svansjagande är tecken på detta. Ställ inte krav på en hund i strss och har du en valp så träna och belöna hellre det hunden gör rätt spontant än att börja med egentlig träning om detta stressar hunden. När det gäller kontakten kan ni i vardagen berömma lugnt och godisbelöna när hunden spontant söker kontakt. Undvik att ställa några som helst krav på en hund som har mycket bitande och nafsande för sig i övningarna än så länge.Var försiktig med att belöna med föremål/kamp om den stressar upp mycket av det. Försök att göra era träningar så korta att ni slutar innan valpen börjar bitas även om det innebär bara EN ögonkontakt. Jag tycker överhuvudtaget att ni ska ta det mycket lugnt med träningen och jobba mycket på lugn o. passivitet med en valp som uppvisar mycket stress. Träna som så att när den bits fånga in hunden lugnt och utan att säga något och håll fast tills den slappnar av. Det är mycket viktigt att ni inte grälar på hunden eller verkar arga om den sprattlar, bits och vill loss när ni gör detta utan förhåll er neutrala och tysta. (Försök att hålla så att valpen inte når era armar och händer med tänderna!) I början kan ni nog få sitta och hålla hunden ganska länge innan den ger med sig men det brukar gå fortare för varje gång.

Annika Hernqvist

Drar Din hund i kopplet?

Du är inte ensam om problemet, det är ganska vanligt.

Först ska man ta reda på varför hunden inte kan gå "ordentligt". Orsakerna kan vara många. Det vanligaste är att hunden är understimulerad. Den kanske inte får arbeta med sitt huvud och få utlopp för sin energi. Det är en orsak som ofta leder till problem av något slag.

Våra hundar nöjer sig oftast inte med att bara vara ett sällskap, få mat och daglig motion. Hur skulle du själv må av att bara äta, sova och promenera någon gång om dagen? Troligen inget vidare. Nej, hunden behöver använda sitt huvud. Det finns massor med roliga och nyttiga saker man kan göra tillsammans med sin hund för att aktivera den.

Aktiveringen kan bestå av olika balansövningar, nosövningar, lyd-nadsträning och problemlösningar. Man kan lära hunden massor av ord och att utföra olika saker. Har man svårt att komma igång, inte riktigt vet hur man ska göra eller behöver tips finns det kurser i aktivering.

En annan orsak till drag i koppel är att man tvingar hunden att gå fot under promenaderna. Hunden ska bara gå fot kortare sträckor och när man tränar just fotgående. Sedan behöver hunden känna sig friare på promenaden, kunna nosa och stanna då den vill.

Om hunden alltid måste gå kopplad kan den också börja dra. Alla hundar behöver få vara lösa och kunna springa och sträcka ut sig ordentligt. Kan den av någon anledning inte vara lös bör man träna just lösträning eller åtminstone hitta någon inhägnad där den kan få springa.

I vissa fall kan det vara så att hunden inte lärt sig att gå fint i koppel. Då måste man börja inlärningen som för en nybörjare. Att använda strypkedja och ryck i koppel som träningsmetod vill jag varna för. Följden kan bli ryggkotsskador, avslitna senfästen, muskelskador och stora smärtor. Man kan ju alltid prova på sig själv för att lättare förstå.

Det finns även andra hjälpmedel som man bör tänka efter innan man använder. Det är "gå fint sele", om hunden drar med den på kan den få sår under "armarna". Det finns också någon nosgrimma "halti", skulle man rycka till i den kan man fundera på vad som händer i nacken. Man kan lära hunden att inte dra i koppel med snällare metoder. För att få hjälp kan du kontakta någon instruktör eller hundpsykolog. Om du ringer till IMMI på telefon 070-5667881 får du reda på vem som finns närmas dig.

 Silva Gunnarsdotter

Mitt förslag är att ni som inte tycker Er koppelträning fungerar försöker bli mer oberäkneliga för er hund.

De flesta hundar är duktiga på att klura ut vart vi är på väg och vill gå först dit. När hunden är liten valp följer vi efter och tycker den är duktig som över huvud taget går i koppel. Klart dom lär sig att bestämma vart vi är på väg då! Så försök följande: stanna när kopplet stramar, invänta kontakt (eller att kopplet hänger löst), säg något uppmuntrande och gå iväg åt ett annat håll. Din hund ska alltså inte kunna räkna ut vart du tänker gå härnäst utan måste bli mer uppmärksam på dig för att ni ska kunna gå vidare.

Tänk på att inte träna med alltför kort koppel, då blir det svårare för din hund eftersom kopplet lättare stramar ju kortare det är. Det är belöningen han kommer att lära sig mest av, så det gäller att lägga upp träningen så att du får tillfälle att berömma ofta och mycket. Vill du belöna med godis, bör du göra det i riktning bakåt eftersom han drar framåt. Det är den ena delen i träningen.

Den andra handlar om att få hunden att sluta nosa hela tiden. Att helt få bort nosandet är förstås att begära för mycket, det är ju en hund ni har i kopplet. Försök uppmuntra så fort han tar spontan kontakt, beröm översvallande och tala om så duktig han är när han INTE nosar. Det är viktigt att han förstår när han gör rätt och inte bara får signaler från er när det är fel. Först när han riktigt förstått hur det ska gå till, kan ni börja säga nej när nosen är för mycket i backen. Kom också i mycket god tid till exv brukshundklubben om Ni tränar där och låt honom nosa av appellplanen innan ni börjar träna. Om ni är vana att jobba med klickerträning, kan det vara en framkomlig väg här. Fundera också över ditt eget kroppsspråk - vad är det du gör annorlunda när din hund går med god följsamhet kontra dålig? Kanske finner du svaret på din fråga här!

Kristina Bengtsson

Ett bra sätt att träna koppelgång på är att alltid stanna eller ändra riktning så fort kopplet sträcker din arm. Om hunden tar kontakt bakåt med dig, prata då in honom till din vänstra sida och beröm. Om han bara tittar framåt när du stannar, locka då honom tillbaka och låt honom gå runt dig innan ni kan fortsätta promenaden. Lär hunden på detta vis att det är du som bestämmer riktning och hastighet under promenaderna.

Om du kommer ihåg att göra detta under varje promenad, lär de sig snart att det är mer lönsamt att inte dra, för då kommer de fortare framåt. Och glöm inte att berömma dem när de tar kontakt med dig när de går vid sidan (rätt ställe). Om du bara har en viss tid att rasta på, så titta på klockan när du startar och använd halva tiden bortåt, och vänd sedan.

Anna-Lena Arvidsson

Ledarskapsträning

En ledare är en resurs för sin hund

Det är tyvärr ofta så att hundens och ägarens uppfattningar om vad som är viktigt i livet inte överensstämmer. Att vara/bli "flockledare" blir man inte enbart genom att lära hunden att se oss i ögonen i vissa situationer. Det handlar mer om en relation där ägaren blir en resurs för hunden, någon den vill följa, lyssna på, och samarbeta med därför att det ger fördelar att göra det. Ägaren är den som fixar saker som har stort överlevnadsvärde, dvs mat, aktiviteter och trygghet m.m. Att hunden tjänar på att göra vissa saker gör att den gör det oftare, t ex belönar vi all spontan kontakt från hunden vilket gör att den oftare kommer att söka vår kontakt, vi belönar närhet - den ska alltid vara positiv. Vi belönar beteenden vi vill att hunden ska göra oftare och nonchalerar (ger ingen uppmärksamhet) beteenden vi vill ska upphöra.

  • Vi blir bra ledare och en resurs genom att...

  • Vi hittar saker som är bra för flocken, t ex mat ute som vi kan dela med oss av till hunden ibland.

  • Vi ger arbetsuppgifter till hunden som är naturliga för den, t ex spåra, leta, gräva, jaga, agility osv.
    Vi alltid tar på oss ansvaret för att skydda hunden.

  • Vi respekterar hunden. Alla har t ex rätt att behålla det de själva lyckas hitta så det är fel att konkurrera om byten. Bäst är att antingen byta med något annat eller att få hunden att apportera sina fynd för att unvika konkurrens och konflikter vilket försämrar förtroendet och relationen.

Olika hundar har olika förmåga att foga sig efter ägaren. En terrier är ju t ex avlad för att kunna klara sig på egen tass, annars skulle den inte överleva mötet med räv, grävling m.m vilket gör att det kan vara svårare att få den att förstå vitsen med samarbete med dig som flockledare. Men det är olika med olika individer och kommer man bara på rätt aktiviteter och belöningar så kan man ofta komma ganska långt i kontakt och samarbete med en terrier också, så det är inte kört. Det är givetvis lättare att få till ett samarbete med en vallhundsras som är avlad för just den uppgiften.

Lasse Deregård

En ledare har företräde och tar ansvar
Hunden kan försöka klättra lite i rang och sätta sig över någon familjemedlem, annan person eller strunta i dig. Den kan också själv vilja bestämma om den vill ha en viss roll - t ex vaktroll. Men som ledare är Du naturligtvis den som styr flockens aktiviteter. Reagera direkt på felbeteenden - bryt bestämt (men bli inte arg eller skrikig!) om hunden t ex vill "valla" gäster (dvs följa efter dem om de rör sig i huset och t o m hindra dem att förflytta sig genom att morra eller nafsa efter dem.). Ge den andra roller i stället - träna att hämta tofflorna eller söka rätt på saker... Då minskar behovet för hunden att ta på sig oönskade uppgifter.

Se till att hunden tydligt förstår att den har "lägst rang" - det är ledaren och övriga familjemedlemmar som har företräde. Det kan underlätta som en markering att hunden ska gå sist in och ut, äter sist och ser att Du är den som hälsar först på gäster och går först eller närmast och möter okända "faror", som t ex andra hundar, på promenaden. Ledarskapet är ju förenat med ansvar att skydda flocken.

Undvik så långt det går att din hund lär sig göra "fel" genom att inte ge den tillfälle till detta. Förebygg fel som utfall eller kampbeteenden genom att träna på hundmöten, att hälsa på folk etc. Se till att den får ett positivt förtroendefullt förhållande till alla i "flocken". Träna ledarskapsövningar med flera personer och framförallt alla i familjen. Ledarskapsövning kan innebära att alla i familjen tränar hunden och tar initiativ till lek och roliga övningar, inte bara Du. Förtroendet för Dig och andra som ledare kan ökas genom att byta saker i ställer för att jaga den… Byt ibland leksaker mot godis, hundens ben mot en läckerbit och ge direkt benet tillbaka etc. Visa på så sätt att den kan lita på att ingen tar byten ifrån den. Någon gång måste Du ta något från hunden och då har Du nytta av att kunna göra byten. Du kan också vara nära när den äter och ibland sticka till den en extra läcker godis i matskålen för att visa att Du respekterar hunden och inte konkurrerar.

Sara Grönlund

Att välja ras

För Dig som söker en liten inte alltför svårhanterlig hund - inte för mycket pälsvård och inte alltför livligt temperament:

Det skulle vara så enkelt att bara räkna upp ett antal passande raser men jag ska försöka ge några råd i stället. Tänk inte bara på utseendet. Tänk mer på hur du vill att din hund ska vara, ska du ha den endast till sällskap?

Vill du träna mycket lydnad, agility, spår eller annat med den? Helt enkelt vilken funktion din nya kompis ska fylla! Först efter den funderingen tycker jag att det är dags att fundera på exteriören. När det gäller exteriören är pälsen en viktig sak att ta hänsyn till. Om man inte är intresserad av pälsvård är t ex amerikansk cockerspaniel ett dåligt val, hur söta de än är! Men om man ändå faller pladask för en långhårig ras kan man ju alltid välja att klippa ner hunden.

Några raser som kanske kan leva upp till förväntningar om en liten inte alltför svårhanterlig hund, och som du kan läsa på mer om och även besöka några uppfödare av är dvärgschnauzer, dvärgpinscher, italiensk vinthund, kinesisk nakenhund och basenji. Dvärgpudel är en ras som har mycket hår men mycket lätt kan hållas extremt kort i pälsen. Annars är de små sällskapshundsraserna oftast rikligt bepälsade, t ex malteser, shih tzu, löwchen, lhasa apso, japanese chin för att nämna några. Hur som helst råder jag dig att ta reda på så mycket fakta som möjligt om rasen, insidan är trots allt mycket viktigare än utsida! Att välja en renrasig hund ger en viss ”varudeklaration”, du kommer att veta ungefär hur hunden kommer att bli och vilket liv du kan förvänta dig tillsammans med den. Om du väljer en blandras vet du inte alls vad resultatet kommer att bli.

Du som söker en brukshund och lite större hund som Du vill träna mycket med och kanske tävla med: Brukshundar har särskilt avlats för att ha egenskaper som människan kan dra nytta av - jakt, kamp, vakt, vall etc är egenskaper som alla hundar har, men som just hos bruksraserna är mer eller mindre framträdande. Det är stor skillnad på exv en schäfer, en riesenschnauzer och en vallhund som en collie. Alla brukshundar vill arbeta och är aktiva, men på olika sätt. Om du t ex väljer en dobermann får du troligen en aktiv hund med mycket spring i benen de första åren, då denna ras mognar och blir vuxen först vid ca tre års ålder. En schäfer mognar tidigare. Flera brukshundar mognar relativt sent och kräver inte bara en hel del träning utan också tålamod. Läs om olika brukshundsraser i hundböcker, fundera på om hundens vakt- och vallinstinkter utgör möjlighet eller problem. Ta kontakt med närmaste brukshundklubb och fråga om där finns någon medlem som tränar och tävlar med sin hund av en ras som du är nyfiken på. Det är alltid bra att rådfråga flera vanliga ägare av rasen man är intresserad av, innan man tar kontakt med uppfödare. Genom kontakt med andra ägare bör man få en vink om hur rasen är att jobba med för en som inte känner till rasen lika mycket som en uppfödare. Sedan råder jag dig att ta kontakt med rasklubben, t ex dobermanklubben om Du är intresserad av den rasen, eller Svenska Kennelklubben för att komma i kontakt med bra uppfödare av rasen. Finns det flera som har valpar på gång samtidigt, kan det vara bra att välja en som bor inom rimligt avstånd från dig, om de erbjuder valpträffar hos uppfödaren sedan du fått hem och börjat ditt liv med valpen. Det kan ge bra stöd under uppväxttidens fostran. Steg tre blir att se till att du kommer med på en kurs i valputveckling så fort som möjligt, före fem månaders ålder, då bästa resultatet blir om du kan börja jobba med kontaktträningen så tidigt som möjligt. Då tror jag att ni får den bästa starten tillsammans.

Oönskat skällande

Lär Din hund både skälla och vara tyst på kommando

En av de vanligaste orsakerna till att en hund skäller är att den vill larma flockledaren om att någon kommer. Det är ju en av hundens mest ursprungliga uppgifter, så det är ju inte fel, bara den bryter när vi vill. En gammal metod som inte är så dum är att faktiskt först lära hunden att skälla - på ditt kommando alltså. På så sätt kan du dels lära hunden skälla även i situationer när han själv inte skulle kommit på idén (kan kännas tryggare med en hund som kan skälla på kommando om man går ute ensam mörka kvällar), dels får du skällandet allmänt under större kontroll. Hunden blir mer medveten om sitt skällande och kommer lättare lära sig förstå vad "Tyst" innebär.

Ofta försöker vi ivrigt få en skällande hund tyst, men utan att lyckas. Då kanske vi faktiskt har gjort saken värre, alltså eggat hunden att skälla mera. När ägaren är upprörd och hunden inte förstår varför, så blir ju den också ännu mera upprörd - och utrycker det genom att skälla... För att först lära hunden kommandot "Skall" behöver du hitta en retning, något som får din hund att skälla. Du kan prova att använda en dragtrasa och börja en lek med hunden, eller du och en kompis leker med leksaken, kastar den mellan er. Eller man viftar med en godbit framför hunden. Sedan gömmer man snabbt leksaken eller godbiten bakom ryggen. Använd leksaken om han verkar "trög", godbiten (alltså en lugnare belöning) om han "går upp i varv" för lätt. Du kan också binda upp honom för att göra honom ännu mer frustrerad. Du ska få honom att säga "Jag vill ha!" Att stirra på hunden kan också hjälpa. Man "retas" alltså med hunden, kan man säga. De första gångerna belönar du minsta ljud, sedan belönar du bara för riktiga skall. När han skäller, säg "Skall".

Ditt kommando kan betyda "Skäll en eller ett par gånger". Säg sedan "Bra - Tyst" eller bara "Tyst", och tysta honom genom att direkt ta fram och ge honom godis (gott, doftande godis) - eller eventuellt lite kamplek med trasan. Ditt beröm betyder här både att han var duktig och att han ska sluta. Efter en kort stunds tystnad kan du ge retningen för skall igen. När du vet hur du ska "retas" för att få honom att skälla, så säg "Skall" just före. Börja belöna bara när du först hinner säga "Skall", inte när han skäller oombedd. Om han vill skälla igen, innan du har sagt "Skall", säg "Nej - Tyst". Håll gärna upp handen i en stoppgest också framför honom, det kan öka förståelsen för vad du menar. Att sänka tonfallet och säga "Tyst" mer "bestämt" kan också bidra till att dämpa honom, liksom att ge godiset lågt mot golvet. (Men när han har full förståelse för vad "Tyst" betyder ska du kunna säga det även med ett vanligt tonfall och även stående.) Mer tips om träning i Skall/Tyst finns i böcker för brukshundsträning, till exempel "Din hund fortsätter" (Järverud) eller "Hunduppfostran & lydnadsträning".

Men det är inget måste att först lära honom att skälla på kommando för att minska skällandet vid tex dörren. Det kan räcka att helt enkelt bara träna i just den situationen. Då behöver du arrangera denna situation vid flera olika tillfällen. Be en kompis komma och göra det som får din hund att skälla, alltså t ex passera utanför eller ringa på dörren?, med jämna mellanrum, t ex en minut. Din hund ska vara hungrig (hoppa över ett mål mat före) och du ska använda hans absoluta favoritgodis.

Du kan nu göra på följande sätt: Sitt bekvämt i vardagsrummet, om det ligger nära hallen och ytterdörren. Ha honom kopplad. Vänta på att kompisen går förbi. Så fort han börjar skälla, säg "Tyst" och så inom en sekund därefter ger du honom godis, en eller kanske många bitar, så mycket som behövs. Stoppa det i nosen på honom. Upprepa denna träning tills han förstår att "Tyst" betyder att han ska få godis, och då är det ju lätt att vara tyst. Det är svårt att skälla och ta emot mat och äta samtidigt. Beröm gärna när han äter. Du kan också som sagt pröva om det har någon inverkan om du ändrar tonfallet eller sätter upp handflatan framför honom samtidigt. Träna detta åtminstone 10-20 gånger. Kanske inte alla på en gång, utan be kompisen komma tillbaka flera gånger under en period.

Pröva efter ett antal gånger att börja säga "Tyst" och så berömma men vänta några sekunder innan du ger honom godiset. Klarar han fem sekunders tystnad efter ett tag? När det funkar bra kan du som ännu en ökad svårighet ha honom lös. Han kanske då springer till dörren och skäller, men när du då säger "Tyst" från det andra rummet så blir förhoppningsvis resultatet att han tystnar och springer till dig där du sitter för att få sitt förväntade godis. Beröm när han kommer. När även detta fungerar bra så kan sista steget i träningen bli att han får godis kanske bara varannan eller var tredje gång som någon går förbi. De andra gångerna berömmer du bara. Men du håller förväntan vid liv genom att alltså då och då hämta något gott åt honom som belöning för att han både skällde när han skulle och sedan slutade på ditt kommando.

Kan du inte få honom att vara tyst genom förslagen ovan, kanske därför att han är för mycket uppe i varv för att äta, så pröva om det hjälper att han dessutom ska sitta eller ligga. Ha honom kopplad och sitt bekvämt i ett annat rum som ovan, men när han skäller, säg i stället "Sitt" och hjälp honom att sitta på det sätt han är van. Det här förutsätter att han är bra på "Sitt" i lugnare situationer. Det har en lugnande effekt. Det är svårare att skälla när man sitter. Men skäller han ändå så träna att han ska ligga i stället - om han kan "Ligg" i andra sammanhang. Be också kompisen dröja lite längre mellan förbipasserandet eller ringsignalerna, så du hinner med och inte behöver stressa. Ett förslag i det här läget är att du insisterar på att han ska sitta kvar eller ligga kvar, men för övrigt passivt avvaktar och väntar tills du dessutom får fem sekunders tystnad. Först då säger du till honom "Tyst" eller "Tyst - Bra!" och så sätter du godiset vid hans nos, och förhoppningsvis tar han det nu när han är lite lugnare. Försök ge godiset så han inte behöver resa sig för att ta det, utan kan fortsätta sitta eller ligga. Sedan säger du till exempel "Okej" eller "Slut" och så får han resa sig upp, och du ignorerar honom sedan och tittar på något annat, tills kompisen går förbi dörren nästa gång. När du kört sådan här dämpande träning ett tag så kanske du kan återgå till träningen i "tyst" enligt ovan, även fast han står upp.

Gunilla Melkersson

Stress leder till mer skällande
Rent allmänt om överdrivet skällande kan man säga att det ofta är knutet till en förhöjd stressnivå hos hunden. Och stressen i sin tur kan komma av såväl under- som överstimulering. Sedan finns det förstås mer normalt skällande i situationer där hunden tillfälligt blir upprörd, glad, rädd, arg etc. När det gäller en ung valp kan stress komma av att det händer för mycket i omgivningen, mer än han klarar av i sin nuvarande utvecklingsfas. Att vara med på mattes eller husses jobb är ju t ex i sig suveränt, hunden slipper vara ensam hemma. Det man behöver se upp med att är att hunden verkligen kan koppla av där den finns i arbetsrummet. En valp behöver sova större delen av dygnet, och själv kunna kontrollera sitt sömnbehov - kunna somna när och var som helst och få vara ifred. Många hundar behöver mycket passivitetsträning i olika miljöer, hjälp att så att säga hitta av- och påknappen.

Som många själva upptäckt är det lönlöst att försöka få stopp på en stressad valp när han väl satt igång att skälla. För att kunna stoppa skällandet gäller det att göra det direkt då hunden börjar och då behövs ett "brytkommando". Träna därför t ex in NEJ i ett helt neutralt sammanhang i lugn och ro. Det ska betyda ungefär "ta kontakt med mig" och när ni får kontakt, ger ni er valp möjlighet till ett alternativt beteende. För att få stopp på skällandet gäller det sedan att vara uppmärksam och stoppa honom med ert nej redan när han tar sats för att börja skälla. De gånger ni lyckas med det och han kommer av sig och tar kontakt, belöna och beröm men utan att göra honom upprörd igen. Hundar skäller av många orsaker, och ofta har de snabbt lärt sig att skäller man så får man sin ägares fulla uppmärk-samhet. För oss hundägare gäller det alltså att bryta denna olyckliga händelsekedja.

Vi instruktörer lär vanligtvis ut att bästa sättet att få stopp på oönskade beteenden är att ignorera det, inte ge det uppmärksamhet som uppfattas av hunden som ren uppmuntran att fortsätta. När det gäller skällande, är det lite annorlunda. Det räcker inte att ignorera alltid. Att skälla och gnälla är på något sätt självförstärkande, och för att komma tillrätta med problemet krävs att vi sätter oss ner och funderar på vad vi kan ändra i förutsättningarna runt omkring hunden. Ofta, ofta handlar det om att reducera stressmomenten i hundens liv. Sedan är det också ofta så att när man börjar åtgärda stressfaktorer runt omkring sin hund för att minska stressen, kan det under en övergångsperiod blir så att stressen verkar öka. Men det är temporärt, så håll ut!

Kristina Bengtsson

Tålamod och förebyggande ger resultat
Skällande kräver tålamod för att bli av med. Det är en instinkt hos hunden att varna och en del hundar skäller i upphetsning när det kommer folk. För att tala om för hunden att den inte behöver skälla finns tre sätt - hundar är som människor olika och min erfarenhet är att det inte alltid fungerar med exakt samma träning på alla hundar, ta hjälp av en instruktör att lägga upp träning för just Din hund, en träning som kan bygga på följande grunder:

1. Ignorering
- det här fungerar i princip alltid, men med väldigt envisa hundar som tagit på sig en vaktroll så försvinner det inte särskilt fort för att man ignorerar. Kanske tror hunden som skäller när någon går förbi att den kör bort folk med sitt skällande, dvs att det fungerar. Då stärks den i sitt skällande! Ignorering tycker jag fungerar bäst när hunden kan se vem det är - t ex ute vid hundmöten - och också då förstår att Du har koll...

2. Alternativt beteende
- det här har fungerat utmärkt på min egen hund. Man ser till att "steg utanför dörren" innebär något annat än att man ska skälla. T ex tränade jag min på att reagera på rörelser utanför vår villahäck (han brukade skälla som en galning) med att belöna att han bara började morrade lite. "Bra, nu räcker det, det är OK" sa jag med lugn röst så fort han började morra, men innan skällandet startade och gav honom direkt något att tugga på en liten stund (knäcke med ost blev bra). (Bredde alltid några knäcke med ost på morgonen som jag delade i lagom bitar och hade på köksbänken för denna träning...) Nu kollar han på mig för att få sin godbit när han ser någon - ibland blir det nu bara "ja du är jätteduktig...." Man kan också förekomma när man hör någon gå utanför och göra det till signalen för att leta en godis i köket eller så... Så fort Du ser att Din hund reagerar, men innan den börjar skälla, så bekräftar Du, "Bra - nu får Du leta en godis...". Skäller huden så säger Du lugnt "Nej, kom här" och går från ytterdörren. Ingen belöning när hunden skäller!

3. Förbud
- En del hundar förvärrar sitt skällande när de får uppmärksamhet, särskilt när matte skriker "Nej!" och så att säga faller in i skällandet själv! Men det fungerar på en del att bestämt markera "Nej!" när hunden skäller. (Nej ska ju då vara intränat som ett bryt/kontaktkommando). Framförallt om man har tränat in vad kommandona "Skall-Tyst" betyder så kan det fungera med ett "Nej, tyst!". Risken är dock att det alltid blir lite skall i alla fall. Jag skulle framförallt jobba med 1 och 2.

Vad gäller skällande vid hundmöten så blir det automatiskt bättre om man tränar på hundmöten med allt vad det innebär av lugnande signaler, stora avstånd i början etc. Tänk på att en otränad hund kan vara frustrerad eftersom den ännu inte är trygg och vet exakt hur den ska bete sig. Frustrationen leder till skall. Träna därför på avstånd att bara sitta när hundar går förbi och belöna hunden när den lugnt kan titta på en annan och inte skäller. Ha hunden nära Dig och visa att Du ignorerar hotet, det skapar lugn och trygghet. Titta på Din hund i stället för på den mötande.

Sara Grönlund

Kontaktträning

Träna ögonkontakt

Det är inte naturligt för en hund med ögonkontakt. Om en hund stirrar på en annan hund så är det en hotsignal, så vi behöver lära hunden att det oss emellan betyder positiv samvaro.

Börja tidigt med att locka till ögonkontakt, håll t ex en god godis (lever, korv) i en knuten hand nära Ditt ansikte och vänta ut Din hund. Säg inget utan belöna med röst och godisen när hunden ser dig i ögonen. Börja med att sitta på huk och när han blir duktigare, så kan du stå. Gör denna övning många gånger. Utveckla den så att hunden kan vänta när Du lägger ned godisen på marken, en leksak el dyl och när Din hund tittar på dig så säger du en frisignal t ex VARSÅGOD.

Pia Myrseth

Lär gärna din valp att sitta och titta på dig innan du sätter ner matskålen, eller innan den får "varsågod" till matskålen du redan satt ner. Att lära hunden "tigga med blicken" eller "fråga om lov med blicken" kan bidra till att minska lusten till bytesförsvar.

Gunilla Melkersson

Unghunden har tappat intresset för Dig?
Kontaktträning börjar från det Du får hem Din valp. Upplever Du sedan att kontakten trots Din träning börjar bli sämre så har Din hund nog hamnat i könsmognaden. Det är naturligt att bli mer utåtriktad, intresserad av sin omgivning och tappa fokus på sina ägare under den här tiden. Din hund har upptäckt livet utanför det du har att erbjuda och det kan många gånger vara svårt att konkurrera ut.

Mitt förslag är att du i en sådan situation ska börja vara mer passiv och låta honom arbeta mer för att få kontakt med dig. Se till att det inte hela tiden är Du som tar kontakt med honom. När han söker kontakt med dig inomhus tycker jag att du ska nonchalera honom i större utsträckning. När han är för sig själv och inte pockar på din uppmärksamhet kallar du på honom för att kela, leka, träna, ge en godis el dyl. Det är viktigt att det är du som avslutar stunden tillsammans. Om det blir han som avslutar först måste du lära dig att göra ditt avslut snabbare nästa gång. Fortsätt inte med att prata med honom när han gör saker som du inte tycker om och vill ha mer av, t ex när han ser framåt när ni är ute, det kommer bara göra att hans dåliga beteenden ökar.

Det är viktigt att bara vara, både för hund och hundägare. Tänk på att träna med måtta under denna jobbiga period, att försöka lära in saker under könsmognaden är alltid dömt att misslyckas. Självklart ska du hindra Din hund från att springa fram till människor och hundar men det är ingen idé att försöka lära den något i svåra situationer. Om du får problem med något beteende som Du inte får kontroll på snabbt tycker jag att du ska ta kontakt med en hundpsykolog.

Jessica Westblad

Ensamhet - separationsångest

Träna ensamhet

Vad gäller ensamhetsproblem så är det ofta en kombination av för lite träning, separationsångest (för tät relation med matte/husse och kanske förstärkning av att det är synd om den när man går) samt olämplig aktivitets/stressnivå.

Träna på "separation", dvs se till att hunden inte får följa med Dig överallt, gör det odramatiskt och naturligt att lämna den i ett rum och gå till ett annat. Stäng dörren och återkom utan någon som helst reaktion när Du konstaterar att Din hund är lugn i det andra rummet.

Låt inte hunden springa med in på toa etc titt som tätt. Gör helt enkelt hunden lite mindre beroende av att alltid vara med Dig. Du bör också ta på ytterkläder och efter en stund ta av dem (när hunden är lugn, Du kan alltså äta middag först!). Du kan träna på alla andra signaler som kan bygga upp en stressnivå hos Din hund, det kan vara skrammel av bilnycklar eller att Du rotar i Din handväska - hundar är specialister på att känna igen sådana signaler - "Nu går matte snart!". När hunden märker att det inte är så särskilt spännande/obehagligt att Du går ut genom en dörr eller tar på ytterrocken är lite vunnet!

För att undvika att stressen ökar när Du lämnar den så gör det med en enkel och odramatisk rutin - säg bara i lugn och positiv ton att "Nu får Du passa huset en stund, kommer strax" eller liknande som blir en tydlig MEN OCKSÅ TRYGG signal om vad som gäller. Den ska veta att detta är något normalt som Ni går igenom varje dag.

När Du kommer hem, var inte översvallande mot Din hund - den upplever då att det var en jättegrej att vara åtskilda. Hälsa lugnt och kort (ja här är jag, en nonchalant klapp på ryggen och inte mer), eller inte alls, vilket kan vara effektivt, och visa därigenom att det är helt odramatiskt att Du ibland är utom synhåll. Hunden ska känna att den aldrig är förskjuten och lämnad utanför.

Träna på att lämna den kortare stunder i början - 5 min - 15 min etc och så småningom kanske 4-5 timmar. En hund har svårt att vara ensam eftersom den är ett flockdjur, men arbetar Du tre-fyra timmar utanför hemmet så bör den kunna klara detta. Kanske kan du ha Din hund på jobbet innan träningen är färdig? Du kan också naturligtvis ta hjälp av andra, och ha hundvakt - men hantera separationen på samma sätt. Om det är separationen från Dig som skapar ångesten mer än att vara ensam i sig så är inte hundvakten något som löser problemet.

Utrymmet kan också ha betydelse. Lagom är bäst. Undvik att stänga in hunden på alltför litet utrymme. Ha den inte i en hage när den är ensam en längre stund. Samtidigt klarar många hundar av det bättre om de inte för stora ytor: Det är mindre bra att ha ett tvåvåningshus att hålla koll på när de är ensamma. Lagom kan vara exv kök + hall och där en lugn hörna där hunden normalt tycker om att vara. Ofta kan man utöka utrymmet successivt när de blir allt tryggare hemma.


Tänk på stressnivån - om Din hund får springa och rasa mycket varje dag kan den ha för stort behov av aktivitet och klarar inte att varva ned. Se till att Din hund får rasa ut och leka med andra hundar ett par gånger i veckan, men inte jämt och ständigt, ge den långa stunder (4-5 timmar period under dagen) av vila då Du inte bryr Dig om den och kombinera promenader med mental träning - typ sökövningar, lite lydnad, problemlösning.

En hund som är van vid inaktivitet under en del av dagen och som inför ensamhets-perioden är lite trött i huvudet av all tankeverksamhet klarar separationen bättre. Gör gärna en positiv sak av att Du är "utom synhåll". Jag brukar lämna ett paket till unghundar med någon godisbit i. Så blir mitt utträde en signal att nu får den leta fram godiset och då minskar obehaget i själva separationen. Ge Din hund något att bita i (hundben, tygknut) och undvik att lämna duntäcken inom bithåll! Fönsterkarmar och stolsben är gnagvänliga och kanske svårt att ha utom räckhåll under ensamträningen - men om Du börjar med korta ensamperioder och följer råden ovan så undviker Du att Din hund ens börjar med detta så att det blir vanebeteenden. (Det finns råd om att stryka senap eller chilipeppar på stolsben etc - jag provade det själv en gång när jag skaffade min förra valp som var ovanligt bitig överhuvudtaget. Tyvärr var det bara när det var chilipeppar på stolsbenen som han överhuvudtaget tyckte de var goda att bita i... Så jag ger nog inte det rådet...)

Sammanfattning:
Träna att lämna kortare perioder - från rum till rum till att börja med.

Gör separation och återförening till något helt odramatiskt liksom signalerna att Du ska gå ut.

Se till att Din hund har lagom blandning av vila, spring och mental aktivitet, gör gärna någon koncentrationsövning som t ex en sökuppgift eller balansgång, innan Du går ifrån den.

Den ska vara nere i varv när Du går.

Ge den lagom utrymme och tillåtna saker att bita i.

Sara Grönlund

Trygg redan som valp
Hunden är ett flockdjur, och det är onaturligt för den att vara ifrån flocken. Det går ju att lära dem så småningom att acceptera kortare tids separation, men för en valp är det svårt att förstå. Den behöver ju trygghet, men den behöver ju inte sova i sängen om man inte vill. Därför bör man nog låta valpen, när den flyttar in, få finnas intill sin flock på något vis, så att man kommer åt att smeka den om den blir otrygg, antingen med en bädd intill sängen i sovrummet, eller att man själv flyttar till den plats där man anser att hunden ska trivas så småningom.

Då går det kanske att efter en tid lämna den, men då är det lämpligt att bara stänga för med en grind, så att hunden fortfarande kan höra och se att ni finns kvar under natten. Om man inte kan ge valpen denna mjuka start i sitt nya hem är det klart att risken för separationsångest i framtiden ökar. För att träna hunden på att kunna vara ensam ett tag måste man tänka på att börja träna tidigt men under MYCKET korta stunder.

Ha gärna en grind (eller ett kompostgaller) att sätta för dörröppningen när du går in i ett annat rum, så att hunden inte kan följa, men se och höra dig. Låt den stanna utanför när du går på toaletten, lämna den inne när du går ut med soporna m m. Säg gärna samma fras varje gång, t ex "kommer snart" eller nåt, och gå sedan. När du kommer tillbaka är det viktigt att du bara dyker upp och går in och fortsätter med ditt, hälsa INTE på valpen och hur duktig den varit, för då blir separationen uppmärksammad som något speciellt, vilket det ju inte är. Ni tränar ju bara på vardagslivet.

Anna-Lena Arvidsson

Fästingar

Fästingen
är ingen insekt utan tillhör spindeldjuren. I Sverige finns det minst 10 olika arter, men de flesta tillhör den "vanliga fästingen" - Ixodes ricinus. På Öland, Gotland och i Blekinge finns en annan art; den "röda fästingen" (Haemaphysalis punctata). Den ser lite annorlunda ut, och kan ibland angripa människor eller hundar.

En tredje art som också kan angripa människor, men i synnerhet hundar, är en som på svenska kallas "kennelfästing" eller "brun hundfästing", Rhipicephalus sanguineus. Detta är en ursprungligen afrikansk art, som med hundar spritt sig till medelhavsländerna, och andra delar av jorden med varmt klimat. Numera kan den finnas inomhus i Sverige, där den, i motsats till andra fästingar, trivs utmärkt och kan fortplanta sig.

Fästingens livscykel
Fästingens livscykel innefattar fyra stadier: ägg, larv, nymf och vuxen. Larv och nymf liknar den vuxna fästingen men storleken skiljer. Larven är c:a 0.3 mm lång, nymfen c:a 1.5 mm och den vuxna fästingen 2-4 mm. Ytterligare en skillnad är att larven har tre benpar, nymf och vuxen har fyra benpar.

Larven behöver ett blodmål för att utvecklas till nymf, nymfen behöver ett blodmål för att utvecklas till vuxen, och den vuxna honan behöver ett blodmål för att kunna lägga ägg. Däremot är det inte säkert att den vuxna hannen intar något blodmål. Blodet tas från däggdjur eller fåglar. Medelstora (exempelvis harar) och stora (exempelvis rådjur) däggdjur är mycket viktiga för fästinghonornas reproduktion.

Larven kryper upp cirka 10 cm på ett grässtrå eller dylikt och inväntar där sitt offer, företrädesvis smågnagare.

Den upptäcker att ett djur närmar sig genom vibration, värme och utandningsluft från djuret. Larven har inga egentliga ögon men kan skilja mellan ljus och mörker. Då ett djur kommer tillräckligt nära hugger larven tag i pälsen och kryper ned till huden.

Efter en stunds sökande hittar den en lämplig plats, sågar sig igenom ytterhuden, sprutar in en vätska som innehåller antikoagulations- och bedövningsmedel, borrar in en mundel med bakåtriktade hullingar och utsöndrar också ett lim. Därefter börjar den suga blod. Efter ett par dagar är den mätt och låter sig falla till marken. Efter en tid ömsar den skinn och förvandlas till nymf.

Nymfen och den vuxna fästingen beter sig på samma sätt som larven med den skillnaden att de söker sig längre upp i vegetationen, den vuxna fästingen omkring en meter. Detta hänger samman med de olika stadiernas förmåga att uthärda torka. Larven som är minst torkar snabbare ut än nymfen och den vuxna fästingen och måste fortare återvända till det fuktiga markskiktet där den tar upp vätska genom huden innan den ger sig av uppåt igen. På så sätt kan fästingarna få pendla upp och ned flera gånger innan de träffar på ett djur och sätter sig fast.

Fästingarna är alltså beroende av hög luftfuktighet för att kunna vara aktiva. Detta är också förklaringen till att deras aktivitet avtar mitt under en varm och torr sommar. Fästingarna behöver också en temperatur över cirka +5 grader för att vara aktiva men kan överleva åtskilliga minusgrader.

En vanlig fästinghona blir mellan två och sex år, vanligtvis tre år. Åldern beror på hur lång tid de får vänta på sina tre blodmål. En vuxen hona äter tre gånger i livet medan en hanne äter två.

Tiden de får vänta mellan målen beror på flera faktorer till exempel hur vanliga värddjuren är och hur länge fästingen kan vara aktiv i sitt letande. Det senare beror i sin tur på temperatur och luftfuktighet. Varma vårar och höstar innebär att fästingarna kan vara aktiva längre tid och därmed öka sin chans att hitta ett värddjur.
En fästinghona lägger mellan 2000 och 3000 ägg en gång och dör sedan.

Smittor & sjukdomar
Man skall alltid vara uppmärksam på förändringar i sitt djurs hälsotillstånd. En korrekt behandling som sätts in i tid kan rädda livet på Din hund eller katt. Vid misstanke om sjukdom eller ohälsa - kontakta veterinär!

Hunden eller katten påverkas oftast inte speciellt av själva bettet från en enstaka fästing. En lokal rodnad eller svullnad i huden kan uppstå liksom inflammation, t.ex. när fästingens huvud blivit kvar vid ett misslyckat försök att manuellt ta bort fästingen. Extremt känsliga djur kan reagera allergiskt på fästingens saliv.

Det finns framförallt två allvarliga sjukdomar som våra hundar riskerar smittas av när de utsätts för fästingbett; Borrelios och Ehrlichios. Båda orsakas av bakterier som fästingen bär med sig från ett tidigare värddjur och sedan överför till hunden. Såväl Borrelios som Ehrlichios kan överföras till människa.

Borrelios, även kallad "Lyme disease", är en sjukdom orsakad av spiralformade bakterier, s.k. spiroketer, tillhörande Borrelia burgdorferi komplexet. Borrelia bakterier har hittats i alla populationer av fästingar man undersökt, och förmodligen är de ständiga följeslagare till fästingarna.

Undersökningar har visat att mellan 5 och 20% av nymferna är infekterade med Borrelia, och mellan 15 och 40% av de vuxna fästingarna. Eftersom nymfer är så mycket vanligare än vuxna fästingar, är risken större att bli infekterad av en nymf än av en vuxen. Risken att bli drabbad av en borrelia infektion har i södra Sverige beräknats till 1 per 150 fästingbett.

Symtom
Ofta diffusa som feber, trötthet, nedsatt aptit, apati, hälta, smärta i leder, förstorade lymfknutor. Borrelios kan oftast behandlas med antibiotika.

Ehrlichios är en infektiös blodsjukdom orsakad av en rickettsie-liknande bakterie som lever och förökar sig i vita blodkroppar. Den bland hundar i Sverige förekommande ehrlichiarten, som ännu ej är namngiven, infekterar granulocyter (en typ av vita blodkroppar) och leder till så kallad granulocytär ehrlichios. Den är närbesläktad med Ehrlishia equi som drabbar hästar och E. phagocytophila som ger betesfeber hos får och nötkreatur (tick borne fever).

En annan ehrlichiart, Ehrlichia canis, som bl.a. finns i sydeuropa, kan också infektera hund. Denna ehrlichia-art sprids dock med den bruna hundfästingen vilken i princip inte finns i Sverige. Med tanke på att hundar numera reser relativt fritt inom Europa kan den dock tänkas dyka upp. E. Canis infekterar monocyter (en annan typ av vita blodkroppar) och leder till så kallad monocytär ehrlichios.

Hundar som drabbas av den svenska formen av ehrlichios har ofta ospecifika symtom där akut feber, trötthet och aptitlöshet, tycks vara vanliga. Även hälta, mag- och tarmstörningar, ledsmärtor, stelhet, eller vinglighet kan förekomma. Katter kan drabbas med liknande symtom men sjukdomen tycks relativt ovanlig hos katt.

Infektion med E.canis ger upphov till varierande symptom men vanligast är viktminskning, feber, matvägran, blödningar och ibland kramper, blindhet och rörelsestörningar.

Kvarstående långvarig trötthet och avmagring efter genomgången infektion beskrivs också och tolkas som en allmän konditionsnedsättning och sänkt immunförsvar. Ehrlichios kan oftast behandlas med antibiotika.

Babesia canis är en blodparasit som bland annat sprids av den bruna hundfästingen, Rhipicephalus sanguineus, som vanligen inte finns i Sverige. Parasiten skadar de röda blodkropparna. Några veckor efter infektionen kan hunden få allvarlig blodbrist, feber, mjältförstoring och leverskador. Snabb behandling (licenspreparat) kan ha god effekt men preparaten ger ofta relativt allvarliga biverkningar. Ibland ses istället ett akut chocktillstånd och allmän organförstöring som vanligtvis leder till döden oavsett behandling

Förebygg
Det finns många olika huskurer och på apoteket finns både receptfria och receptbelagda medel mot fästingar. Det finns inget entydigt råd att ge hur man ska undvika att hunden får många fästingar. Att minska antalet bett är dock ett allmänt råd: Borsta och inspektera därför hunden efter varje promenad. Plocka snarast bort alla fästingar som satt sig med en fästingplockare som kan köpas på apotek, zoo eller någon veterinärmottagning. Tas fästingen bort tidigt på ett skonsamt sätt är risken för virus/bakterieöverföring mindre.
Fästingen sitter dock djupt fastbiten och det är inte ovanligt att om man slarvar vid borttagningen sitter mundelen kvar i huden och kan orsaka infektion

För att undvika fästingangrepp bör man;

...inspektera hunden efter promenad och undersöka hunden dagligen och då fästa särskilt stor uppmärksamhet vid områdena bakom öronen och halsen för att så tidigt som möjligt upptäcka fästingen.

...hålla trädgårdar så "fästingovänliga" som möjligt genom att hålla gräset kort och trimma häckar och buskar. På så sätt får fästingarna det svårare att nå hunden.

...av samma orsak undvika buskar och högt gräs på promenaden. Tät och hög vegetation är perfekta hållplatser för fästingarna i väntan på ett nytt värddjur.

...behandla hunden med något preparat som ger ett bra skydd mot fästingar.

Vitlök, örter och andra dofter
En del tycker inte att vitlöksbaserade medel, typ Hopp Off, har fungerat på deras hundar. Vitlök (färsk) har några använt med jättebra resultat. Någon menar att man bör låta hunden gå på vitlöken året om, andra får bra effekt med någon klyfta i maten varje dag under säsongen. Hunden får några få fästingar per sommar. Det påstås dock att vitlök (och all lök för den delen) är giftig för hund...... Jag har dock ingen uppgift om vilka mängder det i så fall handlar om. Och inte heller färsk vitlök tycks fungera för alla, bl a inte för hundägaren till några softisar som hade provat detta.

Örthalsband är provat av flera som tycker detta ger effekt. Fästingar får de, men inte i den utsträckningen som om de inte varit behandlade. S k ohyreshalsband eller örthalsband är tillåtna att sälja utan recept i Sverige. De innehåller örter och doftar lite i början. OK, de håller inte alla fästingar borta (det gör inte Frontline heller) men det blir betydligt färre än när man inte har använt halsbanden. Man märker direkt när halsbandet slutar verka. Det tar ca två till tre månader. En instruktör provade förra året en ny sort med Tea Tree olja i, men påstår att detta inte alls var lika bra som örthalsbanden. Halsband med eucalyptus/citron är en variant som befunnits fungera. Den som provat detta poängterade också att det är billigt med dylika halsband (ca 50-lappen). Örthalsbanden ska tas av när hunden badar.

En huskur är en giftfri rosmarin- och vinägerlösning som sprayas på hunden eller katten före utevistelsen. Tänk på att spraya de utsatta punkterna såsom öron och ljumskar. Fästingarna landar på hunden, men tycks inte vilja krypa igenom pälsen och fästa i huden. Borsta som vanligt efter promenad. Recept följer nedan. Det verkar fungera någotsånär - man kan ju komplettera med att ge hunden en vitlöksklyfta i maten både morgon och kväll (om man inte är orolig för att hunden inte tål det - själv har min hund på 40 kg ätit en vitlök om dagen under fästingperioden i tre säsonger utan att jag märkt några hälsoproblem).

Huskursrecept: Koka upp 1 liter vatten och tillsätt 1/2 burk rosmarin. Låt detta dra i 1 timme. Sila därefter bort rosmarinen. Tillsätt 1-2 citroner eller en matsked vinäger. Blandningen blir sur och det gillar inte fästingar. Häll upp på sprayflaska och spraya innan skogspromenaderna!

Det finns ett shampoo som heter Groomer´s Choise och spray, det funkar kanonbra menar en som provat. Det innehåller bara örter o dyl. Hundar som inte tycker om att bada ute kan med fördel tvättas i schampot som sitter i ganska bra. Sprayen är en förstärkning/komplement. Sprayen används t ex före varje promenad i skog. Det kanske verkar jobbigt att spraya hunden före promenaden men det blir en vana och det är skönt att veta att det inte innehåller bekämpningsmedel.

Receptfritt på apoteket
De numera receptfria medlen Exspot vet. och Frontline finns att införskaffa på apoteket. Exspot förebygger angrepp av fästingar, loppor och löss. På mindre hundar trycks en ml av medlet ut på huden i nacken. Förutsatt att hunden inte badas, varar skyddet i cirka fyra veckor. På större hundar, över 15 kg, sätts en ml i nacken och en vid svansroten. Medlet kan användas på valpar från två veckors ålder.

Exspot kan inte användas till dräktiga tikar under första tiden. För säkerhets skull kan man undvika att använda det över huvud taget under dräktighet och digivning. Eftersom medlet är giftigt för fiskar, ska man inte låta hunden bada i dammar och sjöar.

Frontline innehåller fipronil. Det är den första substansen i en ny grupp av ämnen, fenylpyrazoler, som har effekt mot insekter och kvalster. Fipronil påverkar nervsystemet hos ryggradslösa djur genom att hämma GABA-komplexet, vilket leder till parasitens död. Frontline verkar som en lokal effekt i hud och hårrem. Fästingar, loppor och löss som kommer i kontakt med Frontline påverkas och avdödas inom 4-48 timmar.

Vid behandling sprider sig Frontline till hudens och hårremmens naturliga fett och lagras i bland annat talgkörtlarna. Dessa utgör sedan en depå för substansen. Talg som innehåller Frontline utsöndras kontinuerligt och täcker det ytliga hudlagret och hårstråna.

Receptbelagda halsbandet Scalibor
Scalibor är en nyhet i bekämpningen av fästingar på hund. Scalibor är ett hundhalsband som avger ett medel som har både fästingrepellerande och fästing-dödande effekt. Den aktiva ingrediensen i halsbandet utsöndras succesivt och ger ett långvarigt skydd mot dessa blodsugande och sjukdomsspirdande små djur. Hunden kan bada utan att effekten försämras (även om halsbandet är på vid bad). Effekten håller i sig i ca 6 månader. Scalibor ska dock ej användas på katt.

Vård och Hantering

Medicinsk träning

Det är inte ovanligt att hundägare får problem med att kunna behandla hunden när den blir sjuk. T ex ge den örondroppar eller skölja rent ett sår. Vanligaste orsaken BAKOM att det blir bekymmer är brist på sk medicinsk träning. Många hundar har även svårt att bli hanterade och att ens klara den vanliga skötseln av päls, klor och tänder. Fungerar inte denna del så är chanserna små att en medicinsk behandling, antingen av veterinär eller av hundägaren själv, ska fungera. Nu gäller det att vända hundens negativa förväntningar, bryta onda cirklar och hitta lugnet istället. Det gäller att träna en kort stund varje dag, få in en rutin och positiv vana hos både människa och hund. Dessutom måste vi träna inför "det som komma skall" typ veterinärbehandling och öka hunden tolerans och acceptans för att allt inte är behagligt. Målet är att hunden ska klara närhet och skötsel ihop med sin ägare men även okända (typ veterinär, domare och trimmare) på ett lugnt och balanserat sätt utan negativa förväntningar eller stress. Nyckelordet i medicinsk träning är SAMARBETE!


Träna så här:
...Ordna en speciell plats för skötsel, omvårdnad och träning. Se till att ha en skön fäll eller matta och alla skötselsaker nära i ex v en korg. Denna plats ska vara permanent så slipper du oroa hunden med att plocka fram allt.

...Tänk på att sätta en tidsgräns. Vilket innebär att det du inte hinner med idag får du ta imorgon. Träna 5 minuter varje dag och gör det gärna vid samma tillfälle exv efter en av promenaderna innan kopplet tas av så slipper du kommendera eller jaga ifatt hunden.

...Ge en duglig belöning och det innebär något SUPER GOTT som hunden bara får på denna speciella plats. Tänk på att ställa burken med det goda så hunden ej kan förse sig mellan era träningspass.

...Träna närhet genom kel, "massage" och att bara vara nära på golvet eller med hunden på ett bord. Parallellt med detta tränar du hunden i att acceptera skötsel och hantering. Varva kel, titta på tänder, ge örondroppar i ena örat, äta godis, pussas, ge örondroppar, kela och ge godis igen osv.

...När följande moment fungerar med dig låt då vänner och bekanta prova något enstaka moment och belöna massor.

...Tänk på att variera platser och moment men ALLTID korta pass och massor med förstärkning.

...De moment som är jobbiga/svåra, undvik inte dessa, träna istället en kort stund varje dag under MYCKET lugna former. Besök gärna din hunds veterinär och be att få testa en del moment där.

Viktigt!! Släpp ALDRIG om/när hunden sprattlar eller visar humör utan håll lugnt kvar ditt grepp och belöna när hunden lugnar sig igen. OCH det är ingen idé att korrigera då du istället, på detta sätt, förstör tilliten mellan er.

Yrsa Franzén-Görnerup

Fasthållning
Det är helt rätt att inte vara hård mot en valp. Om hunden nafsar och morrar så vet han vet ju inte att det han gör är fel för så kunde han ju göra när han lekte med sina syskon. Tänk på att inte leka med honom med era händer, om han börjar nafsa så ge honom ett ben eller helst en mjuk leksak, t ex en gammal stumpa med tidningspapper i, så han kan tugga på det istället. Det kliar fortfarande i hans tänder, så just detta är ett beteende som många gånger växer bort. Att han morrar och inte vill bli fasthållen när ni ska ta i hans tassar är ett vanligt beteende. Hunden är rädd om sina tassar och sin kropp och det är bara mjuk, bestämd men mycket vänlig träning som gäller. Börja stegvis med att klappa honom på tassen och beröm honom med röst och godis, håll på tassen och beröm och arbeta sedan vidare steg för steg så att ni kan hålla honom i tassen längre och längre tid medan ni hela tiden berömmer honom. Han måste få lära sig i lugn och ro att det inte är farligt att bli fasthållen, det är inget som är naturligt för honom från födseln. Var noga med att när träningen är slut så är det ni som ger honom tillåtelse att gå, så att han inte smiter iväg och lär sig komma undan. Så ta det lugnt steg för steg och ha tålamod, så kommer detta att greja sig! Han är bara valp och har långt kvar till att bli en vuxen hund.

Pia Myrseth

Hundmat

Som information följer här två helt skilda dietförslag som inte alls har med varandra att göra och därför inte alls ska mixas...

"HAMMARLUNDS BLANDNING"
Jag är egentligen ingen "expert" på vad hundar ska äta men jag har en nära kontakt med Anne-Marie Hammarlund som jag anser är en av landets bästa inom området. Om man vill koka maten själv till hunden är Anne-Maries förslag på utfodring av en vuxen hund följande:

"HAMMARLUNDS BLANDNING"
Observera att nedanstående delar är VOLYMDELAR

2 delar mycket välkokt ris, makroner, korngryn, krossat vete eller dylikt

½ - 1 del kött, helst rått annars lättkokt

2 delar matbröd bakat på vete

½ - 1 del vetekli & ¼ del vetetegrodd som blandas torrt i blandningen, skall ges med försiktighet till unga valpar.

1/8 - ¼ del solrosolja eventuellt lite finrivna morötter

Den större mängden kött och solrosolja i blandningen är avsedd för aktivare och växande hundar. Växande valpar och unghundar behöver dubbel vuxen dos av fett. Blandningen måste kompletteras med ett väl sammansatt vitamin- och mineral-preparat, t ex Hyper Mix Valp. (Preparatet heter inte Valp p g a att det endast ska ges till valpar utan det fungerar mycket bra till vuxna hundar också) Dessutom är det bra om man kan ge hunden ett bra algpreparat, t ex Crest. Dosen för vitaminerna och algerna finns på förpackningen och det är viktigt att tänka på att läsa igenom doseringsanvisningarna ordentligt eftersom växande valpar ska ha mer än vuxna hundar.

När